Gruvfogde Gunnar Persson: Det “fria livet vid gruvorna”

 

“Gruvarbete under flydda tider var av helt annan ”art” än vad det nu är i nådens år 1958”, så inleder gruvfogde Gunnar Persson sina minnesanteckningar. Han redogör  för alla de svårigheter och “vidrigheter” som måste övervinnas vid Nordmarksbergs gruvor, men säkerligen var problemen likartade vid alla bergslagens gruvor.

Han berättar om det “inferno” som uppstod när konstgången vintertid gick sönder med nedisning av vattenhjul och rännor som följd. Om de svårigheter man hade med berguppfordringen från “Proffessorn”, därifrån fanns ingen signalanordning, så spelmästaren körde spelet efter tidtabell.

Gruvfogde Persson beskriver det “moderna”gruvarbetet på följande vis:  “Och för det andra är nutida gruvarbete ointressant och själsdödande. Det fria och originella finnes ej numer”.

 

 

Minnesanteckningar av gruvfogde Gunnar Persson.

 

Gruvarbete under flydda tider var av helt annan ”art” än vad det nu är i nådens år 1958. Blott för ett halvt sekel tillbaks så hade ej maskintekniken hunnit göra sig gällande i nämnvärd grad, den hade ju under 1800-talets senaste decennium börjat introducerats här och var i större malmrika gruvor i Bergslagen och där framför allt där ägarna voro tekniskt och högskolebildade. Man började då att inse att det blev dåligt resultat att medelst borrsläggans hjälp (nafre gnaga) = borra in ”hålstumpar” i berget och därmed spränga loss berg, som givetvis ej kunde bli några större kvantiteter. Nej andra medel och metoder måste fram. De bestod av luftkompressorer som pressade luft, så den drev borrmaskiner som tillverkades i Tyskland och USA, och dessa borrmaskiner börjar man anskaffa till gruvorna här i Bergslagen. Resultatet blev till en början ej så bra, beroende på maskinernas kvalitet, men framför allt på den okunniga arbetskraften. Men maskinepoken i gruvorna varar än och kommer med förbättringar oavbrutet, vilket ju envar kan konstatera som arbetar i och är intresserad av gruvor.

 

Men däremot brukspatrons och bergsmansepoken som obönhörligen gick mot sitt slut under 1800-talets senaste decennium vet folk vanligen ej så mycket om, sporadiska försök med skildringar från gångna tiders gruvdrift kommer ibland i tidningar och böcker, men de har vanligen det gemensamt att innehållet är byggt på gissningar och hörsägner, vilket är mindre lyckat. Ett så för land och kultur så betydelsefullt arbete som gruvarbete och gruvdrift borde i görligaste mån skildras sanningsenligt. Ett gammalt ordstäv säger ” Kônsterna är många, men knepa är fler” vilket kan tillägnas på gruvarbetet. dvs man har använt sig av många olika sätt i olika gruvor i fråga om arbete, det gällde borrning – som här vid Värmlandsgruvorna kallades ”pickning” och det betalningssystem som användes på detta arbete -omnämnt i skildringen om skjutaren- ävenså vindkörningen och iläggningen. Men gruvorna fördjupades och vidgades ju varje dag, vilket gjorde att man måste se till att få andra möjligheter till framforsling av det lossbrutna berget till den plats varifrån upphissning till jordytan skedde. Och en hästkraft som i ”hästvinn” visade sig vara allt för svag, så man måste se sig om efter andra ”krafter”, vilket då i första hand utgjordes av vattenkraften. Kunde man bara bygga så fick man den gratis.Inte så med ”ångkraften”, som började finnas tillgänglig under 1800-talets senare hälft. Således var det i första hand vattenkraften som eftersträvades. Här vid Odalfältet har man använt sitt mekaniska vetande i så stor utsträckning som möjligt i vattenkraftens tjänst.

 

Så år 1839 byggdes ett stort vattenhjul vid kanalvattnet som kom från Grundsjön och på det hjulet påhäktades ett spel som släpade en lastad malmtunna 4,0 meter per minut. Det ansågs i högstagrad tillfredställande och effektivt, och det var väl där den första ”trådlinan” kom till användning 1849-Före nämnda årtal fick man nöja sig med hästvindar på de närmare distanserna och så fanns både konstgång och spel från stora vattenhjulet som var placerat i Sandsjöälven vid ”Kvarntorpet”. Denna anläggning raserades och nedskrotades så sent som under 1940-talet. Vevarna och stora axeln som var av prima ”furu” på vattenhjulet vid Nordmarksbergs järnvägsstation måste nedskrivaren av dessa rader på befallning och med svidande hjärta skjuta sönder och där ur få några kilo skrot, vilket skedde på 1940-talet. Lika så gick det med det stora och kraftiga vattenhjulet som hade sin plats på – Ägan- tillhörig Ludvig Fogde öster om Odalfältet. Det var på sin tid ett av de större vattenhjulen och tillkom då det stora, – då alldeles obekanta fenomen, – vattenådern som anträffades på 142 m djup och lämnade 90 kannor vatten i minuten, -något alldeles ofattbart då detta skulle tilldra sig år 1886.

 

Vattenundanhållningsmöjligheterna var då så små att gruvan vattenfylldes, men man ville det oaktat inte ge upp. Man satte igång med byggande av vattenhjul och stånggångar från Fogde-vreten, stånggångarna nedleddes i Kogruvan och 8”-tummingar påhäktades (8”= träpump med 8” diameter, den högsta vidd man kunnat använda sig av, med systemet Polhems-pumpar, åtminstone av mig är bekant). Man lyckades hur otroligt det än kan låta att länsa Nordmarks-gruvor medelst dessa dispositioner och användningar och arbetet kunde fortsättas, vilket gick med den nu mest ofattbara energi efter som den verkligt järnrika malmen då ej fanns på närmare avstånd från markytan än 300-m djup och uppfordringsresultatet inskränkte sig till 20st tunnor pr. skift (Varje tunna innehöll cirka 500kg berg, i huvudsak 55% malm.) Men det omnämnda vattenhjulet hade endast stånggångar och pumpar sig påhäktade. Då vattentillgången var knapp, vilket ofta hände under kalla vintrar och torra somrar, så gick hjulet för sakta och pumparna orkade ej hålla undan vattnet.

 

Det var då nån gång på 90-talet man kom på den ljusa idén att anskaffa en då i tidningar och utställningar uppreklamerad ”Lokomobil” som drevs av fotogen. Alltnog, man gjöt en platta bredvid vattenhjulet och på den placerades lokomobilen och häktades fast dens drivkraft vid hjulet. Det var meningen att den skulle hjälpa hjulet när vattnet tröt, så att det gick för sakta, men därav blev intet. Hur lokomobilen än ryckte och slet, så hjulet rubbade inte sitt ofantliga omfång mer än när vattnet verkade. Slutet på visan blev att lokomobilen rycktes sönder och måste bortskaffas, den har sin plats på andra botten i magasinet där andra minnessaker finnes förvarade, för den intresserade till benäget påseende. Lokomobilen måste fraktas hit från Molkom som var närmaste J-station som en så tung pjäs kunde avlastas på och med hästhjälp hitforslas. Handlingar som har bevarats bevisar detta. Lokomobilen var av engelsk tillverkning. Med nämnde anordning höll man vattenådern i schack så att arbetet kunde pågå obehindrat med malmbrytningen, ända till åren 1915 – 16 då en centrifugalpump anskaffades vid Vega-sänkningen (namnet till professor Nordenskiölds ära, det drevs eller bearbetades samma år som han gjorde sin storartade ishavskryssning och upptäckte Nordostpassagen-) på 142m avg.

 

Med konst, vattenhjul och pumpar följde alltid de största vidrigheter och motgångar. Jag vill här nämna några av dessa som gjorde många helg- och vilodagar till ett inferno, framför allt för skjutaren men även konstvaktaren fick slita hårt emellan. Den långa konstgången med sin tunga belastning gjorde att stånggången brast, den del som var bakom brottet stannade ju, men den del som ledde till vattenhjulet fortsatte att röra sig, vanligen med det resultatet att den avbrutna och på marken nedfallna stånggångsänden högg i marken och bröts sönder ändå mera, så det är ej annat än sätta in nya konststänger på långa sträckor. Och vanligen var vädret ej det bästa när det blev stora fel. På vintern när det var sträng kyla och vattenhjulet måste stannas för rep, av ”Kônsta” så stannade vattenurrinningen så vattnet forsade över vattenhjulet och hela hjulet blev en enda is stod. Vilken måste rensas bort innan man fick gång på det igen. Ja sen hände mycket ofta att någon av de övre pumparna släppte vattnet och de undre pumparna ”drog”, allt vattnet som pumparna forslade opp kom ej längre än till den felaktiga pumpen sen rann det tillbaks ned och den syndare som var nedanför och skulle gå upp blev på detta sätt ordentligt om döpt, 2 gånger i minuten kom en vattenladdning över stegvägen, som vanligen var placerad efter pumparna, den betjänade på så sätt både pumpvaktaren och de övriga som arbetade i gruvan. Något som numera anses som en given sak-skyddsrock av gummi eller vattentätt tyg, hade man ej den blekaste aning om. I början av min Värmlandsvistelse kom jag till tals med den då gammal vorden skjutaren Fredrik Örnberg som i nära 40 år sett Nordmarks-gruvors öden. Han berättade att så fort ”Kônsta” stannade och således slutade att knirka och föra oväsen så vaknade han om han sov. Hans bostad var så placerad att han hörde konstgångens gång och gnissel, år ut och år in. Ej semester, Ej ledighet. Endast arbete och bekymmer. Vilka krafter och vilken vilja måste inte en sådan besitta.

 

Bergspel och berguppfordring försiggick under 1800-talets senaste decennier i Kogruvan där lave var byggd och dragkraft fick man av kanalvattnet som drog en turbin—en av de första som gjorts på Finnshyttans mek-verkstad den var och finns ännu kvar på sin plats i djurhagen. Det bergspel som drogs av nämnda turbin var enligt dåtidens begrepp av modern konstruktion och turbin var kraftig, 30–40 meters fallhöjd hade vattnet som ”drog”. Vattenpressen verkade direkt på turbinen som släpptes på medels en ratt som öppnade en ventil -lucka-, Tunnan gick av egen tyngd ”ned” och bromsades in då den gick för fort. Lasten var cirka 500kg.

Och vidare fanns: Berg – och Personspel nordväst intill laven. Där fanns en hiss för personbefordran, var i bruk 1898 -, nu tjänstgör som motvikt på den nu använda person- och berghissen. Berglasten i 1898 års listor var cirka 500kg. Spelet kallades Pers-spel. Per Boström hette spelaren som skötte detta spel—Känd som konstnär, grubblare och mystiker.

Det kanske också bör nämnas i detta sammanhang att en kolvpump med en kapacitet av 1000 min. lit placerades under 1900-talets första dec. på 318 m djup i N- Gruvan den tjänstgjorde till omkring 1930 då den utbyttes av en centrifugalpump med samma kapacitet.

 

I Taberg och Finnmossen var förhållandena likartade med samma slags spelanordning och pumpar, tillkommer också på ungefär samma tider. Men Finnmossen klarade sig med en kolvpump 300 min lit. Något byggnadsverk som påminner om den svunna vattenhjuls och stånggångsepoken finns ej kvar lämnat. Visserligen finns vattenhjulshus kvar vid landsvägen söder om Tabergs gr, men den vetgirige besökaren kan ej utvinna så mycket av ett besök där, ty själva hjulet har multnat sönder. Men det har engång varit ett underfallshjul, dvs, fallhöjden på vattnet var ej större än att det drivande vattnet forsade på hjulet vid dess mitt. Annat var det om fallhöjden var ( 1 ? ) sättning = drygt 10 m, då rann vattnet på hjulet på dess högsta punkt. Kraften som utvanns av hjulets rotation blev då betydligt större. Allt annat som tyder på vattenhjul och konstgångar är med största noggrannhet undanröjt. En vattenhjulsaxel har funnits kvar vid Finnboström, om den nu finns kvar kan jag ej avgöra. Den romantiska vattenhjuls- och Polhemsepoken har lämnat ytterst små minnen och märken efter sig.

Konstgångarnas rörelse och gnisslande höll fantasin vid makt, så man kunde glädja sig åt ”bergsråets” dans och viftande i såna blanksvarta kjolar i orter och på släta platser nere i gruvan. Och sen under söndags mornar kunde pumpvaktaren vid sin sedvanliga dagsrond till pumparna få se när bergsrået tog sig en ”lust åk” på stånggången, eller placerade sig ofta på dopparen och lät sig behagligt vaggas upp och ned.

 

Det fanns ej veckotidningar, radio, bilar och följaktligen ej rattfyllerister eller Rock-Ragge då, utan man måste nöja sig med vad som fantasin kunde ge. Och så hade man skogen och sjön och framför allt så fanns det fisk i kanalen som gick från Grundsjön, i den fanns också laxöring, det var ständigt rinnande vatten där, så han levde och trivdes. Nu finns varken vatten eller fisk där. Den är till stora delar ”raserad” med de stabila tuber som fanns i den, det var tre sådana. En som ledde vattnet till vattenhjulet på Fogde-marken, en som ledde vattnet till Pers-spel. Och tub som ledde vattnet till turbinspelet i Djurhagen.

För vetgiriga turisters skull så gjorde jag en skiss av en vattenhjulsanläggning så den vetgirige ej skulle behöva gå riktigt tomhänt härifrån. Den teckningen kom så småningom att hamna här i museet. Men det fanns ju fler finesser på konstgången än vad teckningen visar. Det hände ju att man behövde vinkel på stånggången, då gjorde man ett ”vändbrott” som var stort och kraftigt och svängde fram och tillbaka på i en stor sten placerad centrumaxel med konststängerna på häktade i den riktning man önskade. Annars är teckning så pass exakt att det går att göra sig en föreställning om hur det hela såg ut.

 

En viktig del i gruvarbetet var ju berguppfordringen. Det var just för att utvinna och få upp den åtrådda malmen som man arbetade, och drogs med stora svårigheter i fråga om vattentillrinningen och köld under kalla årstiden. Bägge dessa faktorer voro till stort me’n för gruvdriften, allra helst här i N-gruvor. Men i fråga om berguppfordring så var det förklarligt nog kraftkällan och spelanordningarna som var det verkligt svåra ”Kruxet”. Man måste betänka att man ej kunde ta mer åt gången än cirka 500kg och det flyttade sig uppåt 4 meter i minuten och därtill att skaffa och betala de dyrbara trådlinor som började användas under 1800-talets senare del. Djurhagspelet flyttade bergtunnan något fortare men det oaktat blev kapaciteten ej mera än högst 22 tunnor per skift. Det uppfordrades med denna kapacitet och med nämnde spel från ett gruvrum som hade fått namnet Professor-rummet, till ära och minne efter Professor Pettersson som pekade ut var man skulle börja med en ort som skulle leda till en större och järn-rik malmlins, vilket också skedde, man anordnade vinkel på slangången, som skedde medelst en större trätunna som var så placerad att när tunnan (”bälga på folkspråket) stötte emot och gick över den så styrdes tunnan i annan riktning ”på slangången”. Linan vari tunnan hängde fick löpa över i bergväggarna placerade rullar så gott det gick, resten fick hon skära gång åt sig i bergväggarna. Undra sedan över rekvisitionerna på bergspelslinor från Lesjöfors Bolag och Patron Ros duggade tätt.

 

Till professorsäventyret hörde också att man ej hade signalanordning från lastplatsen och till spelstyraren (man var noga med att benämna denna man som ”spelmästare”). Nej spelet gick efter klockan, dvs, att efter en viss tidsintervall satte spelstyraren i gång, det hände att man ej då hade mer än ett av linbenens 4 krokar påhäktade, men det är intet att göra åt, tunnan fick ta sig upp till markytan på detta vis och ställde till extra bekymmer för mottagaren på laven som under alla förhållanden ej tyckes ha varit något särskilt klyftig man. Till det hela hör också att man hade lock på tunnan, det hände nämligen ofta att tunnan halkade ur slangången och både berget som var i tunnan och tunnan själv- kom med blixtens hastighet ned tillbaks ibland ”iläggarna”. För sådana tillfällen var ordnat med ett av timmer uppsatt skydd, som var rest mot en vägg och bakom det fick folket skynda in och sålunda sätta sig i säkerhet enligt nutida terminologi. Denna tingens ordning var i fullt bruk så sent som under 1900-talets första decennium. Jag kan själv intyga riktigheten här av. Jag besåg själv härligheten och sprängde även bort den. Brytningen kom från ett ”håll” enligt nyare principer och metoder som tillkommer cirka 40-år sen denna nu skildrade måste överges.

 

Men för den som sett gruvor och vet vad arbete i sådana innebär, måste uttala sin respekt och högaktning för de som arbetade och satte liv och hälsa på spel under sådana ”premisser”. Det bör också nämnas att det stod ”iläggarna” fritt att borra något hål medan tunnan gjorde färden upp och ned. Detta tillskott till dagpenningen var nog välbehövligt eftersom förtjänsten för ett iläggarskift pendlade mellan 1,25 – 1,50kr. Men enligt säkra underrättelser så var det ej mer än en (Stenberg var hans namn) som till godo gjorde sig rättigheten att medels borrning förbättra dagpenningen. Enligt av mig gjorda efterforskningar blev bemälde S ej rik under sin jordevandring. Men hans levnadsstandard och mänskliga ställning var bättre än hans kamraters. Så det kan gott sägas att slentrian och liknöjdhet, – bara att dagen gick, – har alltid funnits.

Eftersom effekten av arbetet med bergspel ur Professorn (som arbetsrummet kallades i dagligt tal) blev så dåligt så måste berguppfordringen gå både dag och natt ända till kl,9 på söndagsmorgnarna. Och som folk ej hade råd att hålla sig med klocka, så mottagaren skickade ned en kvist fastsatt i linbenen när lastarna fingo sluta för dagen och medelst Stegvägen ta sig upp ur professorsrummet och ut till hissen som gick till 212m djup. – Men det var hela 106m, lodrätt från botten av professorn och dit. Man måste framför allt tänka på gudstjänsten som började kl 11:00. Det skulle vara tyst då och allting andas sabbat. Och på kyrk-förskinnen skulle mässingsspännena vara blanka så man kunde spegla sig i dom — Ack-ja- Men en sak var bra hade man ett bra förskinn så betydde det ej mycket om byxorna var litet skavanka. Detta med förskinn gällde endast gamla gubbar, ungdomarna började redan då att bli ”förgiftade” av nya idéer.

 

Ja, det kan sägas att i professorsrummet sattes punkt för den gamla tidens gruvbrytning. Den nya tiden gjorde sitt inträde, och man betjänade sig av borrmaskiner där på ”sistone”. Det var (Ingersoll rand?) av amerikansk tillverkning. (Eller som maskinerna kallades ”stötmaskiner). Namnet var gemensamt för de gruvor jag kände till vid sekelskiftet, här i Bergslagen. Exemplar av dessa maskiner finns tillvaratagna, de finns på gruvmuseet, för den intresserade till påseende. Ja här kunde ju sättas punkt, ty utvecklingen framåt sedan behöver väl knappast någon redogörelse. Och det av många orsaker. För det första så kan ju den intresserade själv se över och sätta sig in i nutida gruvarbetets olika moment. Och för det andra är nutida gruvarbete ointressant och själsdödande. Det fria och originella finnes ej numer. Allt släpar och går i mötenas, protokollens och förordningarnas tecken, kanske nödvändiga, men den som såg det gamla, –står och tvekar–,Men ett är sant, bärgning och levnadsstandard står skyhögt över vad som var av det slaget i den sk, gamla goda tiden, — Ja bara nu folk insåg det, och kunde förvalta sitt pund – Rätt –.

 

För att spinna vidare på tråden om spelanordningar så kan det funnits av många olika slag. Det här med professorsrummet var ju ett särfall, ty djupet på gruvan var för stort. På kortare avstånd blev ju resultatet bättre. Och det med klenare spelanordning.Jag har ju förut nämnt något om ”spel”. Men i början och framemot medlet av 1800-talet använde man sig av ett ”bergspel” som konstgången utgjorde en dragkraft till. Det var med kugghjul på var sida och när konstgången gick nedåt efter fullbordat varv trycktes konstången emot kugghjulet, spelkaret gick då runt så länge konstgången var på nedgående, ja sedan så slogs ”bromsen” till så man kunde hålla på med den lastade bergtunnan. Då andra konststången började gå ned släpptes den ned på det andra kugghjulet som sålunda flyttade bergtunnan ett stycke.

Bromsen måste givetvis öppnas i samma ögonblick konststången började gå nedåt. Konststången var försedd med påspikade plattjärn som försetts med hål, som passade för kugghjulets taggar. Och järnet måste vara av den längd att hela konstdraget fick löpa ut. Spelet kallades ”Hakespel”. Om det fanns något här vid Odalfältet kan jag ej säga. Men Bergsgruvans intressenter anslog pengar åt konstmästare Gustavsson så att han skulle bli i stånd att resa till Bispberg i Dalarna där hakespel fanns och finns bevarat än idag.Och där lära sig hur ett hake-spel såg ut och bygga ett liknande här. Om det blev något byggt här har jag ej kunnat lista ut, och det samma gör mig det.

 

Gunnar Persson i nådens år 1958

 

Avskrift: Torbjörn Nordwall.  Februari år 2022.