Pajsbergs grufvor år 1894

Berättelsen om en resa från Filipstad till Pajsbergs gruvor år 1894.

 

Pajsbergs grufvor.

 

Vackrare fjällsjö än Yngen, med genomskinlig, klar bölja, mångfaldiga öar och holmar, talrika fjärdar och sund, såg man sällan, och till en af dess fagraste stränder skulle jag denna gång önska ledsaga den välvillige läsaren.

Här om aftonen fann jag nämligen ett efterlängtat tillfälle att få besöka Pajsberg, några grufvor, som haft en visserligen kort, men desto mera lysande historia, och hvilka man nu ämnar ånyo arbeta.

Det hade varit grufvestämma med intressenterna på förmiddagen och på aftonen skulle vid grufvan utses lämplig anfalls-punkt till de skatter hon anses gömma i sitt djup. Dessutom nalkas >hviloståndet< sitt slut, och >försvarsarbeten< måste utföras, derest de närvarande intressenterna vilja bibehålla sin och sina privilegier.

 

Detta >>Bergslags-Allehanda<< blir alltså en liten reseskiss.

Friska hästar förde oss raskt ut från Filipstad, uppför backar, och utför backar, genom skogar, der yxa härjat, förbi dalgångar, i hvilka spade och plog brutit mark, till Yngshyttan. Vädret var som enkom beställt för en lustfärd, och af vackert väder vardt vackert humör och lefnadsfröjd.

Om deltagarna på utflykten kan tillämpas det Tegnerska: det var>>Ungdom, som ännu med nöjets glada tärnor Kring lifvets majstång svänger sig.<<

 

Något nytt har jag säkert icke att denna gång förtälja, innan vi lämnat Yngshyttan och vägen till Persberg bakom oss. Vi uppnå strax derefter en bro som leder öfver järnvägen till stationen >Persbergs grufvor.< Denna bro ligger på en betydande höjd över järnvägen, den der är sprängd genom berget, utgör en förträfflig –dansbana för Persbergsungdomen under lördags – och söndagskvällar. Dragspel och fiol genljuda då mellan skog och strand och lifligt går dansen, tills morgonrodnaden visar sin glans i österled. Kommer en resande vägen fram, så öppnas leden för att bereda rum.

Ett par stenkast norr derom ligger missionshuset, der man förnöjer sig på annat sätt.

 

Man färdas förbi några arbetarbostäder, omgifna af köksträdgårdstäppor och små åkertegar, och med gårdsplanerna fyllda af ett >>uppväxande släkte<<, samt anländer förbi den till Långbanshyttan ledande vägen uppför en backe till Långskogsdoktorns nybygge med däglig utsigt öfver en fjärd af Yngen.

Backarne upp och ned åro helt enkelt ohyggliga, men vackra utsigter öppna sig från deras krön. Hästarna känna till vägen. Deras försigtighet är beundransvärd, men man finner, att de vänta råd af körsvennen. När de vända sig om i utförsbacken, tycks fråga: är det lämpligt att springa ännu?

 

Vid ett litet torpställe Sandviken slutas hästfärden. Man har derifrån endast några minuters skogsstig till Pajsbergs grufvor. Från detta torpställe har man en hänförande vy åt norr med det vackra herresätet Lervik till höger på taflan och rakt fram i norr en odlad bygd vid himlens bryn, påminnande om en på  afstånd skådad sätervall.

Sedan hästarna installerats, företogs promenaden till sjöstrand.

Det är en äventyrlig stig, slingrande sig än hit än dit vid randen af grufveöppningar, hvilkas bråddjup komma en att hissna. Men bråddjupen äro klädda. Från hvarje springa i klyftan, der en växt kunna finna minsta näring, grönskar det. Stigen tyckes icke hafva varit trampad under grufvornas hvilostånds tid. Derför är den ock flerstädes öfverväxt af blåbärsbuskar och ormbunkar. Men man trefvar sig fram med fötterna och uppnår lyckligt Yngens strand.

 

Vid promenaden till sjön hade >resenärerna< delat sig i tvenne afdelningar, hvaraf den ena, anförd af  skjutaren P.N. Warg med grufvebolagets närvarande styrelse genomströfvade >utmålets< område för att söka lämplig påtagningspunkt och den andra, anförd af — undertecknad sökte med matsäckskorgar uppnå dent dägligaste ställe för förfriskningars intagande.

Efter en timme möttes de båda exkursionerna.

 

Pajsberget har en härlig belägenhet vid Yngens nordligaste vik, som förenar Lervik, omnämnt här ofvan, Saxåbryggan, derifrån spårbana leder till Saxhyttan, och Born, hvarest hertig Carl en gång fick sitt byxsäcksur — jag ryser för det fornetiskt så fula namnet—i största välmening sönderslaget.

 

Alla dessa ställen ligga inom synhåll och spegla sig i den klara våg, Pajsberget stupar brant i sjön och öppnar mot den sin sprängda klyft. Midt på en fjällvägg finner man en tillbommad dubbeldörr. Det är en af ingångarne till arbetsrummen i underjorden, och i dem hafva hammarslagen några år sedan ljudit, och dynamitskottens åska rullat. Vid Pajsberget har man förgäves att söka efter människoboningar. Öde är grufvefältet för närvarande. Endast några ekonomibyggnader lifva stranden, och dessa äro fullproppade af bohag från arbetets tid .

 

Matsäcks-supe uppdukades på hittad planka, och stenar fram rullades till en >>domarering<< , medan sakkunskapen med kompass och hammare öfvergick inmutningsområdet. Och så fick man sig till lifs några spridda blad ur Pajsbergets historia. Pajsbergs grufvor hafva en gång varit mycket gifvande och anses ännu gömma en rikedom. Hufvudsakligast hausmannit har uppfordrats, men i berget lär förekomma många olika mineral. Intressenterna skola en gång varit erbjudna 90,000 kronor för grufvan. Men så inträdde dåliga konjunkturer på malm- och järnmarknaden, och >>hviloståndet<< söktes och beviljades. Den ursprungliga grufvan torde emellertid knappt komma att mera bearbetas. Dess betydliga djup- 18 >>sättningar<< eller 18 x 18 alnar, fördyrar malmuppfordringen. För närvarande är den givetvis äfven vatten fylld på djupet.

Det var en härlig afton. Ej en vindflägt krusade insjöfjärden som troget återgaf branta, skogiga stränder. Här fanns landtluft. Återfärden anträddes emellertid snart—- och nu har jag berättat, hvar Pajsberg ligger.

 

Hämtat från Wermländingen 1894-08-15 /Tomas Wilhelmsson.

Avskrift: TN 2025-02-14