Katarina och Olof Bergström

Avskrift ur boken “Vi från Bergslagen och Värmland” av Åke Hasselblad. (sid 78 – 88). “En arbetets hjältinna” beskriver på ett fantasifullt sätt fru Katarina Bergströms betydelse för Olof Bergström i hans strävan att förverkliga sina drömmar om att förvärva ett gammalt nedlagt bruk norr om Filipstad, år 1867 blev drömmen verklighet och de stod som ägare till det som så småningom skulle bli Finnshyttans bruk. Längst ner på sidan finns en länk till “Bruksägarsläkten Bergström”. Författaren Åke Hasselblad föddes i Filipstad 1870, dog i Stockholm 1931.

 

En arbetets hjältinna.

 

Det går ju an för en stor och stark karl att lägga in alla ryggens och armarnas muskler i ett brottande med naturens krafter och att efter långa år av av oerhördmöda och den nödtorftigaste vila omsider se dem tämjda och betslade in i lydnad människoviljan.

Särskilt kan ett sådant Herkulesarbete lyckas med den tysta och tåliga starke, om han också har den inre energin flammande i hjärnans skapande idéverksamhet och i hjärtats oemotståndliga trängtan uppåt — mot ljuset, vetandet, de högre livsvikoren friare synvidder över med människor och arbetsfält.

 

Men kvinnan vid den starke mannens sida har ju av vår Herre förunnats mindre möjligheter att bryta sig fram genom de hinder, naturen ställer i hennes väg. Hon kan ha mod — ja, starkare än mannens, och hon har den sega tro, som blåser en ny levande kraft i hans ande, då han stundom misströstar.

Hon kan klarare än mannen se in i de nyvunna framgångarna och göra dem på bästa sätt fruktbärande för hemmet och familjen, och underbar är hennes förmåga att snabbt och smidigt anpassa sig efter förbättrade livsvillkor – att liksom växa sig in i den nya jordmånen, som om hon aldrig känt till någon annan, och att så småningom få den tröge mannen på samma sätt hemmastadd i de nya förhållandena.

Men ifråga om själva skapandet av de materiella värdena är hon dock i allmänhet hänvisad till en biroll – visserligen i och sig viktig – nämligen viska förtröstan, stödja och giva mod.

I våra Bergslagsbygder därnere kring stränderna av Yngen, Hemtjärn och Lersjön ha dock många utav oss haft äran att möta en kvinna av utomordentliga mått -En arbetets hjältinna i alla avseenden.

Dock skulle ingen vid första bekantskapen med den tämligen småväxta och böjda fru Katarina hava trott henne om de verkliga manna bragder hon visat sig mäktig i sin oavlåtliga strävan att vara sin man till en kraftig hjälp på hans väg uppåt.

 

Hon hade stått vid sin Olofs sida, sedan han kom till myndighetsåldern, men redan dessförinnan hade hon med kloka och kärleksfulla ögon följt hans brottande mot alla svårigheter, som kampen för tillvaron på den tiden hopade i vägen för en obemedlad och olärd yngling.

Som en fattig barfotavas hade Olof vid 12 års ålder flyttat från Kroppa till Persberg, och annan lärdom icke fallit honom till del än den innanläsning, som de indelta soldaterna – 1830-talets enkla men välvilliga skolmästare – inpräntade med karbas och barska ord för en billig penning eller, i brist på mynt, en näverkorg med friska skogsbär.

 

Han hade energi, så det sprakade och gnistrade ur hans allvarliga ögon, men den tillsyns så ofantliga världen med berg upp och dalar ner, skogar med skrämmande dystersus och sjöar, som blinkade ibland med vår Herres blåa ögonglitter men också hotade ibland lömska djup, var minsann inte var så lätt att storma för en fattig bärplockare i skogen.

Styret vid bruken gick gick sedan långligatider från far till äldste sonen, och förvaltarna vid brukens gemensamma gruvfält, Persberg och Nordmarken, tillhörde samma herremansklass, den s,k, Östra Värmlands adel.

Ingenjörer och bokhållare kom från Falu Bergskola eller från köpmanshusen i staden, och de talrika arbetarstammarna – många av blått vallonblod  – släppte ingen djävul över bron till sina privilegierade arbetsområden. Hårda voro de alla, ty det behövdes gent emot ett arbetsfält och ett folk av malm.

 

Men viljan spränger berg. Sakta men säkert hade den okuvliga Värmlandspojken banat sig väg till Persbergs gruvfält och härdat sina unga muskler som dräng i en smedja nere i Storgruvan.Tack vare medfödda anlagför mekanik, understödda av en stark fantasi och ett praktiskt förstånd, som stod långt över hans år, hade han så småningom avancerat till konstvaktare, i vilken egenskap han tilldragit sig bl.a. den store Bergmästaren Franz von Schéeles välvilliga uppmärksamhet. För mödosamt lagd slant på slant hade han förvärvat sig ett litet eget hem, Vägsjöstugan, helt nära den flik av sjön Yngen, som kallas Malmbergsviken – och det var där som han hade lyckan att hälsa som brud sin framtidsbanas allra yppersta och trognaste kamrat, denna berättelses hjältinna. Hon var bergsmansdotter från Nyhyttan och hade kanske såsom sådan sett bättre levnadsvillkor än den unga gruvarbetaren i början kunde erbjuda.

Men från första stund grep hon in med en energi, som icke stod efter för mannens. Det kom bländvita gardiner för fönstren och blomkrukor på posterna, det doftade stark och rik mylla från nyupptagna potatisland och små köksträdgårdsplättar, och ur rabatter kring stugans stenfot smög sig unga friska blomsterrankor upp efter väggarna. Från hönshus, som hon och mannen byggt upp på lediga stunder, yrde snart den första flocken av dessa de små hemmens nyttiga tjänare, och det stod nog inte länge på, innan en gris gav sin välbehagliga tillvaro till känna och den första kon gick och betade i strandsluttningen mot sjön.

 

Nåja, allt det där kanske är bara djärva gissningar från en tid, om vilken fru Katarina själv på äldre dagar ej nämndes besvara utomståendes frågor. Men visst är, att hon hade en märkvärdig drygsel med de slantar, hennes man förde hem till boet efter efter tunga arbetsveckors möda. Och de behövdes sannerligen väl, ty med den andra Guds välsignelsen började också snart barnaskaran växa med den fart, som åtminstone i forna tider var bergslagshemmens glädje och stolthet.

 

Mannen hade visserligen stigit ytterligare ett långkliv på gruvstegen och blivit gruvbyggmästare, men avlöningen var inte så värst mycket högre än förut – och räckte åtminstone helt visst inte till realiserandet av de stora planer, som började ta form i hans rastlöst verksamma hjärna. Ärelysten var han inte, om därmed avses åtrå efter guld och höga befattningar, men han kände inom sig liksom befallande röster, som tvingade honom fram på de ensamsamhetsvägar, som en man av kraft och geni måste vandra för att fylla sin av de goda gåvornas givare förutgivna bestämmelse i allmännyttans tjänst.

 

Under många grubblande nätters vaka hade han anförtrott sin trogna livskamrat, fru Katarina, sina förhoppningar och sin ångest för att dessa skulle grusas, enär en av de viktigaste hävstängerna för hans drömda verk, – penningen – saknades. Den själsliga harmoni som råder mellan två närbesläktade starka andar , är nog en makt som, som ofta gett sig till känna här i världen. Den tvingar fram den bästa inom de två parterna, viljan till uppmuntran, stöd och glad självuppoffring – kraften till värn  och betryggande av de livsintressen, de båda anse som heliga. Kanske hade inte fru Katarina förstått, att det var denna underbara makt, som tog henne i sitt våld efter ett av de två viskande makarnas viskande samtal i sovkammaren. själv trodde hon, att det varit en dröm, men det vågade hon inte yppa för sin visserligen fantasirike men mot all  övernaturlighet stridslystna man – han som nattetidmed ett enda talgljus till lyse i Persbergs Krangruva stege upp och stege ner förföljt ett förmodat andeväsen för att övertyga sig själv och de skrockfulla arbetarna, att det bara var en lossnad kätting som slog mot gruvstegarna.

 

Alltnog – fru Katarina drömde, att under en kullformad upphöjning utanför Vägsjöstugans östra fönster det bågnade och brast som från ett berg i födslovånda. hon hörde hackor slå i torvorna kring bergknölen och spett bända och bryta i de allt mera vidgade sprickorna. Och till sist hörde hon bergjättens mullrande basröst ropa tre gånger  – sök, sök sök! Två nätter i rad hade denna dröm återkommit, men då den upprepades den tredje, tog hon sig dristigheten att med kvinnans vanliga finurlighet slänga fram till mannen en antydan om, att det troddes på rik malm lite allestans kring gårdarna i Persberg.

 

Olof blev obeskrivligt road av detta sista utslag av folkfantasin, men för att göra Katarina till viljes gick han med henne ut över tomten i morgonljuset och lämnade avgörandet åt sin gamla beprövade kompass. Besynnerligt nog visade kompassnålen stark oro vid den lilla jordkullen och på ett ställe till närmare sjön, men Olof hade inte tid att tänka sig närmare in i dessa möjligheter, ty han var av förvaltningen ombedd att undersöka och om möjligt upphjälpa brytningen i gruvorna vid Nordmarken. -Bryt, själv du Katarina! – sa Olof på skämt.- Alltid finns där så pass rikedom, så det räcker te katekeser åt de fyra äldsta och te smör på brö´t ve helgdags.

 

Därmed gav han sig av på sin långa vandring över bergen till Nordmarken, där han stannade i tre års tid med avbrott bara för lördagskvällar och söndagar, då längtan tvang honom hem. Inte frågade han under dessa sabbatstunder om det där lekverket i bergknallarna – han utgick från den tron, att de lärda herrar, som inmutat Persbergsfyndigheterna överallt annorstädes nog inte skulle gått förbi en sidogren av malmådran, då de till honom med fri äganderätt det lilla stycke mark, där han byggde sitt hem.

 

Han ville blott höra om sina pojkars förkovran i vetande, och hade orimligt roligt vid jeremiaderna om hur prosten Warodell i Skafnäs hade dängt en av de äldsta, så han inte såg ut som en kristlig människa på baksidan. Och när fader Olof sent på söndagskvällen axlat sin ryggsäck igen för bergsvandringen till Nordmarken och skakat tass med mor Katarina och de fyra pojkarna, av vilka den yngsta ännu gick i en vit- och blårutig bomullskolt från mors garderob, myste han saligt och soligt under den 3-milslånga hemmarschen och mumlade ibland – dä blir fäll ro för oss å för dom, när mor styr-.

 

Och mor Katarina styrde mer än han fått veta. Den nya malmbrytningen, hon hade öppnat utanför det östra stugfönstret, dolde hon noga under jord och torvor, då Olof var hemma. Det skulle bli liksom en julklapp för honom att se den mängd av ädel malm, hon redan lagrat i ett gammalt skjul nere vid sjön – och ni vet ju hur kvinnfolk är måna om sina julklappshemligheter. Ingen hjälp hade hon eller ville ha – från första början grävde hon hon opp jordtorvorna över kullen och lade dem som kvadraterna i ett täckmönster å sido för att tjäna som hyenden över den underjordiska verksamhet, hon bedrev sin man ovetandes.

 

Liten Tämligen liten och svag var hon väl, kroppsligen talat, men för varje spadtag, hon tog i den stenbundna marken, till dess hon hörde spadspetsen klirra mot malmberget där inunder, växte hennes styrka och sjöd allt högre hennes upptäckarfeber. Den mullrande rösten i drömmen hade inte bedragit henne. Under myllan låg en sönderbruten kämpabarm av urberget, och det var inte svårt för en bergslagsbo att förstå, att järnmalmen bodde där inne. Utan tvekan grep hon till spettet – centner tungt i förstone för hennes klena muskler, men allt lättare under förmiddagens – som hon tyckte – alltför korta timmar.

 

Hon bände och bröt i urbergets ristande barm, grep till släggan ibland, då berget inte ville släppa, slet sina händer till blodsför att berga in sin vinst och drog den i en tungt lastad skottkärra fram till det gamla skjulet. Från måndag till lördag höll hon på med detta grova manfolksgöra, men då Olof kom hem på lördagskvällen, satt hon i en nystruken och fin klänning med vit ungmorsplätt över det svarta håret, log med hela sitt välbildade ansikte och de vita tänderna och svarade lugnt på hans ivriga frågor. – Åe, dä knaller å går – de knaller! – En gång kom Olof hem med det nymälet, att ett gammalt bruk, som under långliga tider bara haft ett spekulationsvärde för skogens skull, stod till att få köpa för en något så när överkomlig penning. Hytta fanns där – som folk påstod hade brunnit ända från Lasse Helsinges tid i början i början av 1500-talet – och vasskraft fanns där i den ringlande älven mellan Hemtjärn och Lersjön, en såg fanns där och en liten kvarn.

 

-Jag  har gått och sett på dä där utdömda bruke i ett par, 3 år, å allti har ja tänkt: Var i jösse nammen har de kloke patronera på sin tid och köpmännen på vår tid haft sitt förstånd? Där ligger en klenod och lyser i Vår herres klaraste solsken, men de där penningkärera bara jämrer sej för den dyre infattninga. – Om ja hade den där uschla penningen, skulle dä växa opp ett järnverk, där såga står, hytta skulle blåsas för fullt mä malm frå gruvera där nol, hundra sinom hundra personer skulle sättas i arbete för å bygge opp och hålle igång, å ur de vackre järnskorstenera på den gamle herrgårdsbyggna´n skulle det ryke natt och dag till ledning och välkomst för de vilsne å hungrige. – Mor du, mor du – äss vi hade pengar ! Det blev omöjligt för mor Katarina att tiga längre med sin stora julhemlighet. – Vi har nock – sade hon lugnt och förde sin man förbi hönshus, stia och ladugård ner till det gamla skjulet vid sjön. Från en spik på innerväggen lyftade hon ner och tände en taljljuslykta.  – Där ligger våre penninger – sa fru Katarina och pekade på rågan av malm därinne – Dä ä järnmalm, varenda bit, å sprungen ur våran egen mark. – Ser du nu Olle lelle, att den räcker te katekeser å smör på brö´t! – Ja, kanske te å mä te en herrgål där sör i väst. –

 

Länge stod mannen förstummad inför sin hustrus hemliga skatt, så tog han ett malmstycke och synade det med den erfarna gruvkarlens kritiska ögon, vägde det i handen och rispade med fällkniven i dess ådror. Omsider brast han ut med något av snyftning i rösten: – Gud signe dej mor! Dä ä järn ända te skalé – finera järn te å mä än deras i Storgruva! -Hur i världens evinnerlia tier har du orkat bryte å laste å losse en så orimmeli mängd? – – Å, en kan väl ha krafter, fast en ä ett skröppligt kvinnfolk – smålog fru Katarina. – Nåe, Olle lelle, räcker dä? – Inte räcker det där för ett bruk, om dä ogg ä utpankat. Men dä ä en stor å stark grundplåt, å dä tör föll finns mer i berge. Du ska ha hjälp  – ja säjer opp mej ve Nordmarka å blir hemma, å vi skaffer oss ett par manfolk för å skjute – –  Nej du Olle !  – avbröt fru Katarina och såg sin man stinnt och förgrymmat i ögonen. – Du stanner där du ä, tess kontrakte mä Dahlgren ä ute. Inte ska vi bygge vårt bruk på kontraktsbrott – hällre svälter vi. Å så länge malmen går ända opp i dagen, blir dä ja som bryter! – Olof blev nästan bestört över denna ovanliga opposition från sin eljest så milda hustrus sida, men sakta drog han henne till sin famn, smekte henne och sade mitt emellan skratt och gråt. – Ni ä förunderlia, ni kvinnfolk! Ni tar bukt inte blott på järnberga uttan ogg på oss, obänlia manfolk.

 

Det blev som fru Katarina ville . Hon fick ensam sköta om malmbrytningen på tomten, fastän den äldsta pojken – han som fått så okristligt med stryk  av prosten Warodell och därför ansågs som ett mindre lovande läshuvud – i nåder fick hjälpa till vid skottkärran. Ett nytt malmskjul hade fader Olof byggt opp nära den andra dagöppningen, vilken de kallade Sjögruvan till skillnad från den först öppnade fyndigheten – Väggruvan. Rastlöst strävade fru Katarina vid sitt spett och sin hacka, då hon inte tvangs att tänka på sina moderliga plikter, ty familjen var alltjämt på tillväxt och de äldsta skulle ju ha sina flottsmörgåsar, så snart magen skrek eller skolmatsäcken packas.

 

Då mannen kom hem på lördagskvällarna hjälpte han henne förstås med allt, som blev honom tillåtet, ty hans duktiga hustru morrade som en hund över ett köttben, då någon ville göra intrång på hennes område. Malmskjulen fylldes från golv till tak, och när Olof tre kontraktsår vid Nordmarken utlöpt, såg han sig i stånd att se dristigare på den forna barfotavasens möjligheter att storma bruksherraväldet. Persbergs gruvförvaltning tog emellertid allt mer hans uppfinningsrikedom i anspråk – enligt en utmärkt vacker och pietetsfull minnesanteckning över den gamle av en utav hans söner konstruerade han bl. a. det ännu idag använda gruvbrytarspettet av stål, han uppfann den första vattenturbinen för vattenuppfordring ur gruvorna, och med hans i Paris prisbelönade borrmaskin blev den stora stollgången mellan Yngen och Persbergs Storgruva verklighet, som all världens alla turister alltjämt beundra som en underbar saga.

 

Men på alla lediga stunder kastade han rocken och stod vid mor Katarinas sida i gruvöppningarna, sköt sprängskott ibland och lade ut små leksaksbanor för forsling av den brutna malmen. Tolv år av hårt arbete och med många missräkningar dröjde det dock, innan han kunde ge sitt definitiva anbud på det där gamla bruket. Och det blev hans, ehuru han många gånger i ärlig tacksamhet på skämt sköt skulden på fru Katarina, “som ä dä envisaste kvinnfolk ja vet”.Om fader Olofs storvulna arbete som återuppväckare av den forna driften och nyskapare av det i alla avseenden fullödiga järnverk, som nu slår med starka pulsslag vid den vackra bäcken i hjärtat av Järnbärarland, därom har hans son vittnat i förutnämnda skrift och därom sjunga i denna dag mångfaldiga turbiner i Skandinaviens, Finlands – ja, jag tror även i Englands och Canadas forsar.

 

Men hans hustrus gärning bör rättvisligen även framhållas icke blott för de karlatag hon varit mäktig under de gångna åren vid Persberg utan även för allt att hon utförde inom sin stora familj och som matmor och föresyn för bruksherrgårdens allt mera vidgade hushåll, inom vilken gästfriheten hölls i helgd lika strängt som de tio Guds bud. Den kvinnornas anpassningsförmåga, som jag förut berört, hade fru Katarina stolt kunnat tillerkänna sig självt, om hon haft minsta tanke på egen förtjänst. Hon växte med sina uppgifter  och bar sin värdighet som brukspatronessa med samma lugna och kloka fattning, som hon visat under den ringa konstvaktarens tak. Men sin folkliga enkelhet släppte hon inte för det.

 

Jag minnes så väl hennes 80-årsdag vilken hon firade på sitt vackra änkesäte , beläget på en kulle invid Lersjön, varifrån hon kunde skymta det gamla bruket och några andra av släktens domäner. En av sönerna höll ett hjärtevarmt tal till henne och överlämnade ett album, som innehöll porträtt på över ett åttiotal direkta avkomlingar från den gamla. Åtti stycken – utbrast fru Katarina. – Dä ä föll allri möjligt. – Och hon kastade en blick ner över sitt oansenliga sköte med en vacker rodnad över sitt finskurna, ännu friska ansikte. Men när hon bläddrat en stund i albumet, medgav hon. – Jo, sannerligen, har inte käringa varit dukti ! –  På aftonen kommo brukets arbetare i hundratal till den stora förstutrappan för att hylla sin vördade gamla patronessa och vän. Då deras talman slutat sitt anförande, torkade fru Katarina sina ögon med kjortelfollen och – svarade – – Jag tacker er skrôvigt, kärer, för att Ni velat titte te gumma, fast ho har blivi gammel å skröpli !  Å nu ska Ni inte stå där ute å fryse utan kom in å ta Er en kaffe å en korial. –